Intervju med Jonas Colting – Världsmästare i Ultraman – Del 1

Jag fick en intervju med triathleten och debattören Jonas Colting, världsmästare i Ultraman och vinnare av Elba Ironman. Jonas ger sin syn på kost, träning, skador och egna karriären. Här kommer del 1 av 2.

jonascolting(1)
Jonas Colting

Jonas Colting kallas ofta Sveriges tuffaste idrottsman – med rätta! Han har över 250 triathlon avverkade och vunnit VM i Ultraman och Elba Ironman. Dessutom har Jonas tagit silver både i Ironman-VM och på långdistans. Totalt har han 4 VM- och EM-medaljer och ett flertal segrar på SM i triathlon. Han har dessutom vunnit Amfibiemannen aquathlon, fullföljt en svensk klassiker på tiden 17 timmar och 50 minuter (allt inom loppet av 25 timmar med transporter inräknat) och vunnit Ö till Ö tre gånger.

Med sin vassa tunga har Jonas flera gånger debatterat emot både livsmedelsindustrin och idrottsrörelsen för dess fixering av kolhydrater. Han har även skrivit en egen kokbok där han pratar varmt om sambandet mellan bra mat och hälsa.

Här svarar Jonas exklusivt för Nicklagård – Kost Träning Hälsas läsare om sin syn på träning, kost, skador, karriär och framtid.

1. Vad tränar du helst av löpning, simning och cykel? Vilken form är roligast och hur har detta förändrats genom åren?

-Under en längre träningsperiod av  triathlonträning så kan man säga att cyklingen är det som jag lägger mest tid på, löpningen är det som jag tränar flest pass av och simningen är det som jag tränar hårdast, alltså högst intensitet.

Simning, cykel och löpning har alla sina för- och nackdelar och jag har någon form av hatkärleks-förhållande med alla tre. Jag kommer ju från en simbakgrund och då simtränar man på ett väldigt annorlunda sett jämfört med hur många triathleter tränar simning. Klassisk och typisk simträning är ju extremt strukturerad i simserier med många olika detaljer av övningar, intensitet, simsätt, starttider och så vidare. Och det är ju väldigt kul när man är mitt i det! Man hoppar ju aldrig bara i vattnet ”och bara simmar”, långt och länge. Man simtränar ju aldrig på samma sätt som man tränar löpning där man sticker ut och kör en timme distans. Så jag får en kick av simträning när jag simmar med en grupp och tiden bara flyger iväg för att man hela tiden är så koncentrerad på det man gör. Å andra sidan gäller det egentligen bara i en utomhusbassäng då en stor del av min simmotivation kommer ifrån incitamentet att bli solbränd! Att simma inomhus i en svettig och varm klorfylld miljö har sedan länge tappat sin charm.

Cykling är ju underbart när man gör det till destinationsträning där man under några dagar är på väg någonstans och någon kör väskan i en bil. Att cykla upp till Dalarna för att fira midsommar och sedan cykla tillbaka är en grym blandning av Sverigeresa, upplevelse och träning. Och är man dessutom några stycken så blir det extra kul på kvällarna när man övernattar på något hotell i en svensk småstad där man annars aldrig hade stannat på, och dricker några glas vin tillsammans. Två gånger har jag cyklat hela Sverige från söder till norr på det sättet, som ett träningsläger. Underbara veckor på väg och i rörelse. I vardagen är jag dock inte överdrivet entusiastisk över cykelträning. Det tar mycket tid och är väderkänsligt och den överhängande faran av trafik förtar tyvärr mycket av charmen.

Löpning är utan tvekan det jag älskar mest och förbehållslöst. I synnerhet terränglöpning eller äventyrslöpning på naturstigar och leder. Jag har alltid kunnat springa mycket och ofta utan att få ont, frånsett den lilla men irriterande skadan i hamstrings, som stört mig sedan 2010. Just det faktum att man får mycket ”bang for the buck” när man springer är något jag tycker om. Det finns aldrig något ineffektivt över löpning. Man rullar aldrig i nedförsbacke och har 80 i puls som under cykelträning, liksom.

Om jag skulle få välja ett enskilt favoritpass så skulle det vara aquathlonträning, barfota och i badbyxor, på en hårdpackad sandstrand längs havet! Jag kallar det Tinleyträning efter min första triathlonidol Scott Tinley som gissningsvis tränade det här jämt och ständigt längs Kaliforniens stränder. När jag kör det så kör jag en stege med växelvis simning och löpning. 8 min löpning, 8 min simning, 7 min löpning, 7 min simning och så vidare ned till 1 minut. Ju kortare tid desto högre tempo. Det är ett väldigt roligt och samtidigt extremt hårt pass. De sista 5-6 minuterna är i princip max! Bara att växla mellan simning och löpning är jobbigt i sig. Jag kör dessutom en försvenskad variant av det här med Vibramskor, runt en sjö i Borås.

2.. Hur mycket pengar finns det inom de sporter du utövar? Hur svårt är det att satsa fullt ut på triathlon?

-Allt är relativt men det finns hyfsat stora prissummor i triathlon idag. Lisa Nordén vann ju exempelvis HyVee Triathlon med 200000 USD i förstapris. För egen del har inte prispengar varit vare sig en begränsning eller egentlig morot. Och jag har alltid tjänat mycket mera pengar på mina sponsorkontrakt och senare, på mina föreläsningar. Prispengar har jag alltid sett som en trevlig bonus men aldrig något som jag räknat med eller egentligen levt på. Jag minns en gång i Italien när jag vann en tävling och tävlingsledaren hade alla prispengar med sig i kontanter och där man fick komma fram till honom och där han räknade ihop 4500 euro och lade dem i en plastpåse till mig.

Jag tycker generellt att många är alldeles för fega för att våga satsa fullt ut. Många är trygghetsnarkomaner och ska jobba halvtid eller på andra sätt suga på en trygghetstutte. Jag har aldrig haft ett fast jobb i hela mitt liv och det har också varit en väldigt betydelsefull faktor för att jag lyckades så bra som jag gjorde, på flera olika plan. När jag började behandla mitt idrottande som ett jobb så blev jag mycket mera professionell på flera olika plan och hela min verksamhet lyfte som en följd av det. Både på ett idrottsligt plan och de andra affärsområdena som utvecklades i kölvattnet av idrottandet.

Det är sällan eller aldrig pengar som saknas för en helhjärtad satsning. Det är snarare drivkraft, motivation, självförtroende eller en tydlig plan som saknas.

Borås Tidning efter Coltings seger i VM i Ultraman 2007. Idag finns det en del pengar i sporten men det är inte det som driver Jonas.
Borås Tidning efter Coltings seger i VM i Ultraman 2007. Idag finns det en del pengar i sporten men det är inte det som driver Jonas.

3. Hur går tankarna under ett lopp av de extrema formerna som du utför? Hur uthärdar man smärta under så lång tid och vad motiverar en att fortsätta? Hur ska man som vanlig motionär tänka när man plågas av smärtor och brist på motivation?

-Man vänjer sig vid trötthet och obehag. Och det gör man genom många timmars träning och tuffa utmaningar som man utsätter sig för under förberedelserna. Jag har aldrig fattat mig på mental träning som separat aktivitet, att ligga och lyssna på delfinljud eller motiverande samtal. Motivation kommer inifrån. Har man inte det så hjälper det inte att man försöker ”hejaklacka” fram det. Jag försöker att använda andra ord i mitt huvud än trötthet och smärta. Jag vet inte ens om jag tycker att smärta är rätt uttryck för hur det känns. Gör det ont att ha 160 i puls i tre timmar? Nej, det gör det inte. Däremot är det en intensiv känsla! Istället för att känna att man är trött så kan man ju alltid vända det till att man är ”mindre pigg”. Jag har dessutom använt många mantran och visualiseringstrick under min karriär. Jag brukar kalla dem för mitt psykologiska självförsvar.

Som motionär behöver man ju inte fundera så mycket över det här tycker jag. Man behöver aldrig ta i så överjävligt att det gör ont och om man har brist på motivation så får man väl ta ett break och göra något annat ett tag. Det finns ju så många spännande saker att göra i livet så varför hålla på med något som man tappat lusten över?

4. Hur håller man sig skadefri när man tränar mycket och varierat? Finns det några hörnstenar förutom ”lyssna på kroppen”? Ibland är det svårt att höra vad kroppen säger 🙂

-Man måste lära sig att vara intuitiv och lyhörd och kunna skilja på olika sorters smärta, trötthet och obehag. För att kunna träna på elit- och proffsnivå behöver man sedan vara lite begåvad med rätt biomekanik och kanske dessutom med rätt sorts immunförsvar. Man måste dessutom vara intelligent och insiktsfull nog att förstå träningsprocessen och helheten med träning, tillvaro, mat och vila. Jag har klarat mig riktigt bra från skador under åren och under lång tid var en bruten arm från en snubbelolycka det värsta jag råkat ut för. 2010 åkte jag på en mindre bristning i hamstringsfästet och även om jag hela tiden kunnat träna och tävla med den lilla skadan så blev det till slut kroniskt och väldigt irriterande. Därför opererade jag mig i förrgår för det och man tog bort ärrvävnad och annat. I samma veva bestämde jag mig för att också ta en annan gammal surdeg, en nyckelbensled som under de senaste 20 åren blivit för trång. Jag subluxuerade min AC-led 1994, under stretching, och den har funkat bra även om jag blivit stelare och stelare i axeln men det var lika bra att ta det nu samtidigt som hamstringoperationen.

Jag tror att goda vanor, riktigt bra mat och en väldigt god teknik är de viktigaste delarna kring att hålla sig skadefri. Dessutom ska man undvika risker och undvika frestelsen i genvägsträning som exempelvis crossfit. Svåra lyft, roterande vikter, mjölksyra och många repetitioner är en snabb väg till skada! I synnerhet om man har en kropp som är optimerad för riktig idrott.

5. Du är en mycket mångfacetterad person med många intressen såsom politik, kostlära och historia. Vad är mest fascinerande och intressant  i människans historia? 

-Människans förmåga till kreativitet, överlevnad, uthållighet och anpassning. Jag älskar överlevnadshistorier som den om Ernest Shackleton och hans besättning på Endurance.

Jag är generellt sett betydligt mer intresserad av samhällsfrågor, historia, debatt och kultur än vad jag är av sport. Många idrottspersoner är fruktansvärt smala och endimensionella och ointresserade av allt annat än sin idrott och det gör de också väldigt ointressant som människor. Det är också därför som jag är noga med att inte kalla mig för idrottsman först och främst, då det är ett så pass begränsande titel.

6. Du jobbar stenhårt med mycket träning, föreläsningar och skrivande. Det låter som att du alltid jobbar, kan du njuta av att vara helt ledig eller är du obotligt driftig? Vad gör du helst när du kopplar bort jobb och träning?

-Jag tycker inte om att vara ledig. Jag förstår inte poängen med att inte jobba. Jag tycker det är fruktansvärt svårt att komma igång med saker igen efter att a tappat momentum. I min ideala tillvaro så gör jag något proaktivt hela tiden. Något medvetet och något utvecklande. Det värsta jag vet är att vänta och bli inaktiverad och därmed ha tråkigt. Därmed inte sagt att jag är driftig hela tiden. Jag tycker om att vara hemma och bara ta det lugnt med Elin och hundarna eller att gå ut och äta och dricka vin.

Semester för mig är att få vara iväg på träningsläger och bara kunna träna mycket utan att behöva deala med någon vardag. En vardag med mycket träning är stressfri tycker jag. Ett par dagar i Stockholm med väldigt lite träning men mycket jobb, föreläsningar, trafik, väntan och människor i vägen är hundra gånger mer stressigt. Att gå och handla och stå i kö för att få betala får min stressnivåer att gå i taket! Men högt tempo med flow och utan avbrott är perfekt.

I grund och botten har jag i hög utsträckning valt min tillvaro och min sysselsättning och min verksamhet är egentligen en förlängning av min person och det vill och kan jag leva med 24/7.

7. Du fyllde 40 i somras. Hur länge kan du hålla på med extremsport? Har du fått nya mål? Hur förändras träning och kropp när man blir äldre inom din sport?

-Man kan väl hålla på så länge man vill. Åldern är inte en faktor. Det finns ju en +80 årsklass på Ironman så bevisligen kan man köra långa tävlingar fastän man är gammal. På elitnivå så är det ju inte många som håller sig efter 40 men jag tror att jag fortfarande kan vinna ytterligare ett SM-guld i triathlon till sommaren. Men visst, efter några VM- och EM-medaljer så är jag inte lika taggad att lägga den tiden som krävs längre, Framförallt är jag inte beredd att leva ett så enkelriktat liv som krävs. Jag har en så bred och intressant verksamhet idag att förutsättningarna för att kunna lägga 35 tim i veckan på triathlonträning inte finns.

Jag har många utmaningar som jag vill göra och nästa år har jag flera spännande utmaningar. Bland annat ska jag cykla två tuffa etapplopp på MTB tillsammans med min kompis Jojje Borssén, ett lopp i Andalusien och ett lopp i Sydafrika som heter Cape Epic och som innebär 70 mil cykel på åtta etapper. Sedan har jag ett stort välgörenhetsprojekt till sommaren där jag ska bli den första som simmar hela vägen mellan Stockholm och Göteborg, 60 mil på sex veckor. Det är ett projekt som syftar till att samla in pengar till rent vatten och att lyfta debatten kring den synnerligen viktiga frågan. Men i stort så har jag fortfarande samma drivkrafter som tidigare, att köra bra och framgångsrikt på triathlontävlingar och Ö till Ö.

Jag tror inte att 40 är en vattendelarålder. När man blir 50 så är det betydligt värre. Jag inbillar mig att jag i stort har samma prestationsförmåga som tidigare, förutsatt att jag tränar seriöst en period. Det största skälet till att många blir sämre när de blir äldre är inte åldern som sådan utan att man helt enkelt tränar mindre. Livet utanför idrotten tar för stor plats.

Del 2 om Jonas Colting

Vill du ha mer? Del 2 av intervjun med Jonas Colting kan du läsa här. Där får du läsa mer om Jonas syn på kost, träning och barfotalöpning!