Jari Ketola – om ett OS han aldrig glömmer

I dagarna avgörs bobtävlingarna under OS i Sotji, men Sverige är inte med. Sverige är knappast en bobnation och vi har aldrig varit att räkna med i de grenarna. Men för 20 år sedan hade vi faktiskt ett lag som kunde hota de allra bästa. I OS i Lillehammer fick några handplockade svenska friidrottare chansen att tävla på allra högsta nivå i bob, något ingen annan i Sverige har gjort sedan dess. En av dem var Jari Ketola, mer känd som en av Sveriges ledande hälsoprofiler. Nu berättar han här på Nicklagård – Kost Träning Hälsa om det OS han aldrig glömmer. 

Det är den 23:e februari 1994. Det är bara tre dagar kvar till tävling och läget är perfekt i det svenska boblandslaget. Sveriges tider står sig med de allra bästa och på träning har man till och med slagit regerande världsmästaren och storfavoriten Gustav Weders, Schweiz, tider. Pirret i magen finns där konstant. Det infann sig redan under inmarschen, när man bakom fanbärare Pernilla Wiberg stolt tågar in för Sverige och vinkar åt fullsatta läktare. Med bara tre dagar kvar börjar det kännas att det är på riktigt. Det svenska boblandslaget har i sex års tid jobbat stenhårt under mycket dåliga förhållanden för att nå OS. Satsningen har gjorts med små medel och nästan all träning har fått förläggas utomlands. I sex års tid har Jari Ketola och de andra i boblandslaget förberett sig fysiskt för de viktigaste minuterna i deras idrottsliga karriär. De cirka tre minuterna ner för den 1 710 meter långa Hunderfossenbanan, 15 kilometer norr om Lillehammer. I sex års tid har teamet förberett sig mentalt för att kunna prestera på topp när pojkdrömmen äntligen ska bli sann. Stämningen är på topp, Sverige ska skrälla och göra det omöjliga. händer det som absolut inte får hända.

Det svenska BOB-landslaget inför OS i Lillehammer 1994
Det svenska BOB-landslaget inför OS i Lillehammer 1994

Jari Ketola

Jari Ketola är idag en ledande hälsoprofil i Sverige med över 20 års erfarenhet inom tränings-, motions- och fitnessbranschen. När han var fem år gammal sprang han sitt första 60-meterslopp (och vann!) och intresset för friidrott och idrott över lag kom mycket tidigt i livet. Kanske var det det som lade grunden till den framgångsrika idrottskarriär han nu stolt kan se tillbaka på. På vägen från uppväxten i Gimo, via Roslagen, till idrottsgymnasiet i Växjö och vidare till OS i Lillehammer, hann Jari med att prova på det mesta inom idrotten. Jari ville tävla i allt; fotboll, bandy, handboll, gymnastik, simning och basket. Och såklart friidrott, en sport som Jari har 21 SM-medaljer i. Idag har han lagt tävlandet på hyllan och ägnar sig åt branschutveckling för privatpersoner och företag. Han är en väl anlitad inspiratör och bland annat utbildare på Sveriges kanske främsta utbildning för personliga tränare, The Academy, där jag själv hade nöjet att vara en av hans elever. Jari förmedlar sin oerhörda kunskap på ett mycket inspirerande och underhållande sätt genom sina föreläsningar, texter i magasin, böcker och berättelser om möten med alla tusentals tränare, ledare och instruktörer han tränat och utbildat genom åren både i Sverige och utomlands. Inte minst genom sin roll på hälsolandslaget där han är idrotts- och hälsocoach. Han fick dessutom Guldhjärtat som Sveriges bästa personliga tränare 2012. Men trots all nutida framgång är det här inte historien om nu, det här är historien om då. Om Jari Ketolas OS i Lillehammer för 20 år sedan – ett OS han aldrig glömmer.

Jari Ketola - 21 SM-medaljer i friidrott
Jari Ketola – 21 SM-medaljer i friidrott

Från friidrott till bob

Jari Ketola, som huvudsakligen ägnade sig åt friidrott, blev ganska förvånad när han en dag fick frågan av det svenska bobförbundet om han ville vara med i den svenska satsningen att få med ett boblag till OS i Albertville 1992. Han hade fina meriter från både junior- och senior-SM med medaljer i både sprint och häck, men hade aldrig haft en tanke på bob. Han var ju friidrottare. Med sin relativt stora kroppsbyggnad och sin explosivitet samt snabbhet från 60 meter, tänkte bobförbundet dock att de hittat den perfekta bobsleighkroppen i Jari Ketola. Den kortare sträckan man springer i början av ett bobsleighlopp påminner mycket om de 60 meter Jari var så otroligt snabb på. Jari tackade ja och vägen mot OS hade börjat – i ”fel” gren. OS skulle dock få vänta i två år till.

”-Förbundet ville att vi skulle göra en seriös satsning på Albertville, och vi var nära, riktigt nära, men i den sista hearingen inför OS-kommittén fick vi nej. Förbundets pengar räckte inte för att det skulle bli en tillräckligt bra satsning. Då bestämde vi oss för att göra en seriös satsning på nästa OS istället. Vi skulle till Lillehammer – trots att förbundets pengar inte skulle räcka.” Nu kan det kanske låta ganska basalt för några skickliga proffsidrottare att göra en satsning på en relativt liten idrott, för att komma med i ett OS. Sanningen är långt därifrån. Bob är en extremt dyr sport och med förbundets 40 000 kronor som var på tapeten inför OS 1992, så skulle det knappt ens räcka till medarna på en bob. Bobförbundet hade vid tiden inför OS endast en heltidsanställd. Den personen skötte administrationen för all verksamhet i Sverige. Svenska bobförbundet var alltså inte direkt någon kassako som slängde pengar omkring sig. Förutom att en bob kostar cirka 200 000 kronor så tillkommer medar (10 000 – 40 000 kronor) samt resor, logi och mat för fyra-fem personer. Ekvationen går alltså inte ihop. Såvida man inte heter Jari Ketola förstås. Ett av Jaris största kännetecken är hans obotliga entusiasm och vilja. Han är en vinnarskalle utan dess like och ingenting, absolut ingenting är någonsin omöjligt. Detta är något jag själv känt på under den tuffa PT-utbildning som jag gick med Jari som lärare. ”-Kom ihåg! Kunden ska slå världsrekord! Varje gång! Om de inte klarar det så ska ni se till så de gör det ändå. De ska gå ifrån varje pass som vinnare! Allt går! 60 procent psyke, 40 procent styrka! Världsrekord!!!”. Så flinar han, men någonstans där i bakhuvudet sätter sig hans tankesätt om att alla är vinnare, de behöver bara lite extra hjälp på traven ibland. Så att inte ta sig till ett OS i Lillehammer när laget väl bestämt sig var aldrig ett alternativ. ”-Vi sålde OS-tavlor med vår logga på till alla företag vi kunde komma på. Det var bara att ringa runt.:)”

Jari - entusiastisk ledare och en fantastiskt bra föreläsare.
Jari – entusiastisk ledare och en fantastiskt bra föreläsare.

Satsningen börjar

Träningen

Att träna bob i Sverige är ingen dans på rosor. Det var det inte heller i början på 90-talet när Jari Ketola, Hans Byberg, Fredrik Gustafsson, Jörgen Kruse och Lennart Westermark hade bestämt sig för att satsa på nästa vinter-OS. Förutom att åkarna i laget var tvungna att ta ut mycket ledighet från sina jobb, vilket blev ett stort ekonomiskt bortfall, så finns det ju inte några banor i Sverige att träna på. All träning på riktig bana fick istället förläggas i Norge (på den nybyggda OS-banan Hunderfossen i Lillehammer) och Tyskland där man spenderade en hel del tid för att träna på riktig bana. När laget var hemma i Sverige tränades snabbhet, explosivitet och en hel del annan fysträning på barmark. För att få nödvändig bobvana utrustades en släde med hjul för att även kunna träna starter. Boblaget fick helt enkelt göra egna uppfinningar för att lyckas få så bra träning som möjligt: ”-Det gällde att vara lite påhittig, vi kunde ju inte åka till Tyskland hela tiden. På bandyplaner kunde vi få isträning så där sprang vi mycket. Vår pilot (personen längst fram) hade åkt alla banor i världen så han försökte memorera hur det var att åka på riktig bana och sen satte han sig i boben och låtsades. Men träningen på riktig bana var såklart den viktigaste, särskilt för piloten.”

Bob – Formel 1 på is

En bob är uppbyggd av glasfibermaterial runt en stålram med fyra medar. På sidan av boben sitter fyra handtag, varvid de som sitter framtill kan fällas in när boben sprungits igång. För att komma upp i maxvikten på 630 kilo som gör ekipaget så snabbt som möjligt, finns möjlighet att lägga i extra vikter i boben. Detta gör den dock något tyngre vid starten.

Bobsleighbesättningen består av en pilot, en brakeman och två langare. Langarnas uppgift är att så explosivt de kan, sätta släden i en så hög fart som möjligt under högst 50 meter, för att boben ska få upp hög hastighet på vägen ner för banan. Det var detta uppdrag som Jari hade under sina år i boblandslaget. Bromsaren sitter längst bak och bromsar ekipaget efter målgång. Innan man passerat målgång är detta förbjudet. Pilotens som sitter längst fram har till uppgift att med skicklighet och finess styra släden med de två främre medarna ner för banan i bästa tänkbara linje. Styrningen sker med hjälp av handtag fästa på två linor.

En bobsleighbana är gjord av betong och is och varje bana måste ha minst en labyrint och en så kallad rak. Vanligtvis mäter banan runt 1300 meter och har minst 15 kurvor. I Sverige finns idag två bobbanor, en i Saltsjöbaden och en i Hammarstrand. Den snabbaste hastigheten man uppnått i en bob är 201 km/h men snittfarten ligger på cirka 130 km/h och toppfarterna runt 150 km/h. I vissa kurvor kan påfrestningen uppgå till krafter om fem g. Då bör man ha i åtanke att en människa sittandes klarar cirka 4-5 g under 3-4 sekunder innan blodtillförseln till hjärnan upphör. Under OS tävlar man i tvåmanna- och fyrmannabob. Fyrmannaboben kom till som officiell OS-gren under spelen i Chamonix 1924. I Lake Placid 1932 lades även tvåmannabob till som gren. Schweiz (där sportens grundades) och Tyskland har genom åren varit de mest framgångsrika nationerna i bob men även Italien, Österrike, USA och Kanada har starka traditioner av bob. I mångt och mycket beror framgång dock ofta på pengar och bäst utrustning. Bob är formel 1 på is.

För-OS, Änglavakt och Prins Albert av Monaco

Ett år innan själva OS går det så kallade för-OS av stapeln. Detta för att arrangörerna ska få en chans att se hur allting flyter på under en tävling på banan. Det svenska boblaget ville såklart vara med och visa OS-kommitén att de hade i riktiga OS att göra. Resan dit blev dock lite ”knackig”. Jar i berättar: ”-Vi var i Värmland på väg i bil till Lillehammer mitt i natten och det var glashalt på vägen. Vi fick sladd och flög av vägen i hög fart. Det blev en fruktansvärd smäll! Vi höll på att ramma rakt in i en bergvägg men klarade oss precis. Bilen var totalkvaddad och på vägen låg släp, kläder, bob och utrustning utspritt över allt! Jag hittade mina väskor inne i skogen. Vi hade änglavakt som klarade oss oskadda men vi var ordentligt skärrade. Vi fick leta upp närmsta hus för att ha någonstans att sova. En familj var vänlig och tog emot oss och vi fick bo på deras bondgård över natten. Någon sömn blev det inte och vi var inställda på att åka hem. På morgonen bestämde vi oss ändå för att fortsätta mot OS. Boben hade ju klarat sig och eftersom vi kämpat så mycket för det så vägrade vi ge upp. Väl där kom vi 12:a vilket var riktigt bra!”

En som också var på för-OS för att visa upp sig var Prins Albert av Monaco. Han var dock inte helt nöjd, trots att han i och med deltagandet kvalificerade sig för sitt tredje raka OS: ”-Haha nej, han slängde sina bobskor i skogen efter tävlingen på för-OS. Men han är en härlig person. Vi hade middag med honom under världscupen en gång och han är mycket trevlig!” Under OS i Lillehammer gick det dock värre för prins Albert som slutade på en beskedlig 26:e plats.

Jari med prins Albert Alexandre Louis Pierre Grimaldi av Monaco
Jari med prins Albert Alexandre Louis Pierre Grimaldi av Monaco

Världscupen avgör

Det är december 1993. OS är bara tre månader bort och ännu har det svenska boblandslaget inte fått ok från Svenska Olympiska Komittén (SOK) att åka och tävla i Lillehammer. Nu återstår eldprovet; världscupstävlingen på Canada Olympic Park bobsleigh, luge, and skeleton track i Calgary, Kanada: ”-Det var nu eller aldrig. Det här skulle bli den sista stora tävlingen för oss, så om vi inte presterade här skulle inte SOK låta oss åka till OS. Eftersom vi var nominerade visste vi att chansen fortfarande fanns.” Och presterade på topp, det gjorde Jari Ketola och de andra i laget. Med en fantastisk start höll Svenskarna hög fart hela loppet igenom och väl nere i målgången var spänningen olidlig: ”Det kändes som ett klockrent åk, från start till mål. När vi reser oss ur släden och ser resultatet är känslan obeskrivlig. Vi är någon tiondel från topp-5 och förstår att det vi gjort är något helt fantastiskt. Vi slutar 10:a! Något inget annat Svenskt lag hade gjort på över 15 år. Jag går fram till USA:s lag som står och tittar på resultatlistan och hör hur dem pratar med varandra: Sweden? What? Where in the hell is that? Det var en härlig känsla!” 

Två veckor senare kommer beskedet som hela laget väntat på. Slitet, träningen och allt jobb som lagts ner under flera års tid har inte varit i onödan – ‘Grattis, ni är uttagna till OS i Lillehammer!’ ”Viken pojkdröm! Jag gick som på moln efter beskedet. Alla i hela teamet var superglada. Som vi hade kämpat för att komma dit. I sex års tid hade vi satsat allt för detta och äntligen skulle vi få tävla i ett olympiskt mästerskap!”

 bild 5 (1)(2)

Förväntningarna byggs upp

Bob – En materialsport för perfektionisten

Det är två månader kvar till OS och samtidigt som det svenska boblaget kämpar för att samla ihop sig (utspridda över Sverige i Karlstad, Örebro, Stockholm och Västerhaninge) för barmarksträning, går den regerande olympiske världsmästaren Gustav Weder upp på sitt videorum i Diepoldsau, Sankt Gallen, Schweiz. Förra veckans sista träningsåk i Hunderfossenbanan i Lillehammer ska granskas under lupp i timmar, meter för meter, så att någon hundradel i åket kan bli en tusendel kortare under OS. Weder är inte bara piloten med den bästa utrustningen och de bästa träningsförutsättningarna, han är även den mest minutiösa perfektionisten av alla åkare. Under VM i Sankt Moritz 1990 blev han påkommen – mitt i natten – med att skrapa is från tävlingsbanan dagen innan tävling. En hård kurva kunde ”mjukas” upp lite så att den kunde tas i högre fart. Domarna lät tilltaget vara och Weder vann dubbla guld i både tvåmanna- och fyrmannadisciplinen. Nu skulle dubbla guld bärgas även i Lillehammer.

”-Det som var lite roligt var att Weder lånade ut sina medar till oss på sista träningslägret innan OS-tävlingen. Vi var ju inte direkt några konkurrenter. När vi åkt träningsåket var vi snabbast av alla, snabbare än världsmästaren! Det var så himla roligt! Tyvärr tyckte inte Weder att det var lika roligt så han tog tillbaka medarna illa kvickt. Vi fick sedan låna ett annat par, men de var mycket långsammare. Weder själv använde under tävlingen de snabba medarna, de som vi kört med. Det är en materialsport, som formel 1 på is.”

Tre veckor kvar

Det sista träningslägret förläggs i Lillehammer med bara tre veckor kvar till OS. Jari och de andra i teamet bor nära banan och allt, precis allting stämmer. Formen är perfekt toppad och det känns att något stort är på gång: ”-Träningen är magisk och vår form är magisk; materialet fungerar perfekt och vår pilot Fredrik presterar max och kör som en gud. Och vi som ska sprinta i starten, vi är i kanonform! På träningen slår vi nytt rekord – 5.00 sekunder i starten. Det bästa vi gjort. På för-OS blev vi 12:a när vi gjorde 5.09 i starten. Vart skulle detta sluta? Det kändes som skrällläge! Vi satte dock ganska försiktiga mål och hoppades på minst en åttondeplats. Men innerst inne visste vi vad vi var kapabla till, vi hade ju slagit världsmästaren.”

OS i Lillehammer och idrottens nyckfullhet

Jari berättar själv om OS: ”Invigningen var magisk! Att tåga in bakom Foppa och Wiberg i Sveriges färger, inför fullsatta läktare med hela världen som kollade på, det var underbart! Jag hade pirr i magen hela tiden, av förväntan, av hopp, av glädje och av vetskapen om att det här upplever man kanske bara en gång i sitt liv. Det kändes redan på svenska ambassaden när Kungen och Drottningen tog emot oss och önskade oss lycka till. Sen var det självklart superhäftigt att träffa alla andra elitidrottsmän från resten av världen. De var alla där och tävlade i olika idrotter för just sitt land. I OS-byn var det så härlig stämning, alla var glada och förväntansfulla. Vi själva roade oss mycket med att samla pins från världens alla hörn.” 

Den förväntan och de förhoppningar Jari och de andra i laget kände, var befogade. Lagets tider i fyrmannaboben var bland de allra bästa och de sista veckornas träning hade varit perfekt. Allt klaffade och det visade också tiderna. Bara dagarna innan hade fyrmannaboben åkt på en topp-5-tid och de kände att mycket mer fanns att ge: ”-Vi kände alla att något stort var på gång. Allt gick ju så bra och nu var vi verkligen redo att ta det där sista klivet. Men du vet idrott…”  

Ja idrotten är och förblir nyckfull. Man kan aldrig förutspå vad som ska hända och man kan aldrig veta hur det ska gå. De skådespel som utspelar sig kan aldrig regisseras i förväg. Dramatiken som utspelar sig under en tävling vet man ingenting om innan. Man bara hoppas det går som man tänkt sig, vilket det ibland inte alltid gör. Med två dagar kvar till OS händer allt, allt som inte får hända. På träning sträcker sig Jari i vänster vadmuskel. Smärtan gör att han inte kan ta i för fullt. Samtidigt vaknar i princip hela laget upp febriga. En ordentlig influensaattack har drabbat hela laget och de ligger däckade med förkylning och hosta bara 24 timmar innan start. De svenska fysioterapeuterna försöker febrilt fixa Jaris vad så han kan ställa upp i tvåmannastarten. Tejpning, smärtlindande och massage följs upp av kylbehandlingar och alla möjliga knep man kan komma på. Tiden är dock för knapp och en febrig Hans Byberg får hoppa in för Jari. Laget har svårt att prestera och slutar 22:a, långt efter guldmedaljören Gustav Weder. All fokus fick nu läggas på fyrmannaboben.

I fyrmannaboben testas Jari sent men vaden säger ifrån. Det kommer inte att gå: ”-Jag gjorde ett sista desperat försök att starta, men vaden sa bara nej, nej hela tiden. Vi tog beslut att jag inte skulle starta. Jag får försöka göra vad jag kan för att stötta, peppa och puscha de andra istället. Vi får trots influensan ihop ett lag för att starta men oj, vi var fjärran från toppform.” Det svenska boblaget slutar i fyrmannadisciplinen på en 17:e plats. För Jari Ketola är den en pojkdröm som går i kras: ”-Mitt hjärta brast. Jag har nog aldrig varit så ledsen och besviken. Jag hade knappt haft en känning under de sex åren vi tränade och så händer det två dagar innan tävling. Vilket öde. För mig handlade det för stunden om att samla kraft och heja på och stötta de andra. Sen att vi var sjuka, jag menar vi var ju så bra! Så fick vi inte visa det. Min familj var där, pappa var där, min bror, alla var där för att heja på mig, på mitt lag och på Sverige. Sådan är idrotten och någonstans så är det väl därför den är så underbar. Man vet aldrig vad som händer och glädjen när man vinner beror ju till största delen på vetskapen om det slit man lagt ner, på det man offrat och på de motgångar man haft. Det är det som är idrottens själ och det är det som gör den så underbar. Idag minns jag OS i Lillehammer med glädje. Vi var ju på plats och såg Foppa slå straffen som gav oss OS-guld och Wiberg som vann guld i kombination. Sammanhållningen, glädjen och tårarna. Allt var fantastiskt med OS. Men ibland, när jag tänker tillbaka på hur det skulle ha kunnat gå för oss, ja då blir det ju att man fäller en och annan tår – av både kärlek och ledsamhet.”

bekymmer(1)_600

Nya mål

Jari Ketola laddade om ganska snabbt efter OS. Han är född vinnare. Han älskar att träna och att tävla, och han älskar nya utmaningar. Utmaningarna efter OS skiljde sig dock en del från de han haft under mästerskapen. Nu började istället ett liv där Jari tränade andra än sig själv. Han drog igång PT-utbildningar, skrev böcker och delade genom föreläsningar med sig av sin enorma tränings- och tävlingserfarenhet. Service och kundengagemang blev nya mål för Jari. Kanske var det vinnartänket som gjorde att han 2012 fick Guldhjärtat och utsågs till Sveriges bästa personliga tränare. Han berättar själv om sina nya mål: ”-Jag älskar att träffa kunder, att se dem utvecklas. Jag vill dela min kunskap med dem och få dem friskare och starkare. Även om jag alltid tävlar lite för mig själv i smyg, så är de främsta målen nu att driva PT-branschen i Sverige framåt. Jag vill se ett friskare och hälsosammare Sverige. Jag älskar ju att skriva om träning också så jag jobbar mycket med nya böcker. Just nu är jag inne på min 10:e bok.” Ja han ligger verkligen inte på latsidan Jari Ketola och när jag frågar honom om fortsättningen på 2014 säger han: ”-Det blir ett härligt år, fyllt med överraskningar och roliga projekt. Jag ska träna som bara den, jag ska till och med gå några träningskurser trots att jag nästan alltid är den som håller i dem. Jag ska vara med och utveckla The Academy ytterligare så vi blir den bästa skolan i Sverige för utbildningar inom kost och hälsa. Förhoppningsvis blir jag klar med boken och kan utveckla mitt eget företag ännu mer. Det är mycket som ska göras, men det är både roligt och inspirerande. Vad kan vara roligare att jobba med än hälsa och få se andra utvecklas?” 

När jag ringer upp Jari för att fråga några detaljer om artikeln har han precis sett på Charlotte Kallas och de svenska damernas stafettguld i OS. Han är överlycklig och såklart lite tårögd – igen. Precis som när någon av hans studenter avslutat en PT-utbildning, eller när Sverige lyckas vinna något stort. Eller såklart när han tänker tillbaka på OS i Lillehammer, ett OS han aldrig glömmer.

bild 4(2)

Text: Erik Nicklagård

Mer om Jari

Vill du veta mer om Jari kan du besöka han hemsida jariketola.se eller kanske gå på någon av hans föreläsningar. Förutom The Academy och sitt eget företag jobbar han även med Casall Athlete team, Holistic Health team, Grand Fitness Team och Hälsolandslaget.