Professorn bakom första 5:2-studien på människor svarar

Jag fick i förra veckan nöjet att prata med den mycket trevliga professorn Kerstin Brismar, endokrinolog och diabetesforskare på Karolinska Institutet. Hon genomför nu den första 5:2-studien på människor. Ett stort tack till Kerstin för att hon tog sig tid att dela med sig av sin kunskap och sin kommande forskning!

Professor Kertin Brismar, diabetesforskare och endokrinolog på Karolinska Institutet. (Foto Håkan Flank, hemsida: flank.se)
Professor Kertin Brismar, diabetesforskare och endokrinolog på Karolinska Institutet. (Foto Håkan Flank, hemsida: flank.se)

Till att börja med, vad är 5:2-metoden?
Det är en kosthållning där man äter som vanligt i 5 dagar av veckan och där man äter mindre, cirka 600 kcal, två icke-sammankopplade dagar av veckan. Detta leder oftast till bättre blodfetter, blodtryck och sänkt insulin för överviktiga.

Äter du själv enligt 5:2 och har du märkt någon skillnad?
Ja, jag har gått ner i vikt och jag mår bra alla dagar. Jag känner mig mindre hungrig, även de dagar jag äter mindre på.

För dem som inte testat, blir man inte hungrig de dagar man äter mindre på?
Det kan man bli, men oftast går den över efter ett tag, oftast efter två veckor eller runt det fjärde tillfället som man äter mindre. För vissa individer kan det vara extra svårt, särskilt om man är van sedan barndomen med att äta mycket mat.

Den traditionella läran säger att vi borde äta flera gånger för att gå ner i vikt, snarare än få tillfällen per dag, har vi haft så fel?
Det finns inget som talar för att det här med att äta fler gånger och bättre viktnedgång gäller alla. De studier som gjorts är på kraftigt överviktiga, som då haft lättare att få ner sitt totala kaloriintag på en dag genom att äta flera måltider men mindre portioner.

Själv äter jag enligt 16:8, det vill säga att jag fastar 16 timmar varje dag. Spelar det någon roll om man äter 5:2 eller 16:8? Hur flexibel kan man vara?
Förmodligen spelar det inte så stor roll, det handlar mest om att få ner kalorierna på veckobasis. De två metoderna skiljer sig på så sätt att 16:8 trycker mer på fastan och 5:2 mer på kaloriintaget. Vid 16:8 kompenserar vissa för kaloriunderskottet under den tiden man äter. För att få samma effekter som för 5:2 bör man därför vid 16:8 hålla nere kaloriintaget totalt sett så att det motsvarar kalorierna man äter vid en 5:2. Kalorirestriktionen gör mer för de metabola effekterna som till exempel sänkt insulin, blodtryck och viktnedgång. I djurstudier har man sett att fasta stimulerar cellreparation, en viktig faktor för att minska sjukdom och förlänga livet, men detta har inte visats hos människa.

Något som kommit upp på senare tid är den potentiella risken med ätstörningar när man följer 5:2, hur är din syn på detta? Kan man äta 5:2 om man haft ätstörningar?
Jag tycker inte man ska äta enligt 5:2 om man haft ätstörningsproblematik, eller om man vet med sig att man har risk att utveckla det. Det finns förmodligen en viss risk för att utveckla ätstörningar med 5:2 eftersom man de dagar som man fastar kan känna ett visst rus, man blir mer alert och vaken. Detta kan leda till att man fortsätter att äta mindre och mindre vilket är en risk. De som tidigare haft ätstörningar har större risk att få problem, men det kan även finnas en risk för andra som tidigare inte haft några problem.

Nu till er nya studie på 5:2, vad kan du berätta om den? Vad går den ut på?
Just nu är vi i förberedelsefasen och det är många som vill vara med och delta. Den börjar förmodligen i november nu i år (2013) och fortgår sedan i sex månader framåt. Vi hoppas även att några vill fortsätta på egen hand i ytterligare sex månader. Då kan vi se hur det är att hålla metoden även på längre sikt. Det är en studie på cirka 90-100 personer där vi kommer att testa metoden på diabetiker typ 2 samt obesa, alltså kraftigt överviktiga med BMI 30-35, överviktiga med BMI 25-30 och normalviktiga med mer visceralt fett och BMI mellan 23-24,9. Det kommer tas blodprov och vi kommer även höra oss för om bland annat välmåendet under studiens gång.

Spännande, vad förväntar ni er att få fram och vad för resultat kan tänkas hos de normalviktiga?

Jag tror att vi får se en minskning av insulin, blodtryck, blodfetter och vikt. För de normalviktiga kommer antagligen en minskning av visceralt fett att ses.

Om man nu får bättre värden, går ner i vikt och har sin diabetes under kontroll, går allt tillbaka till det sämre när man börjar äta vanligt igen?
Ja, de positiva värdena man erhåller är en färskvara och man måste fortsätta leva hälsosamt för att behålla dem. Till en början kan man gå ner till en dags fasta istället för två, alltså 6:1. Man får testa sig fram och successivt hitta sin kalorinivå. Man kan äta lite mindre varje dag totalt sett vilket gör att man mår bättre. Att äta mindre lär man sig under tiden man går på 5:2.

Om man har bra värden då, är smal och mår bra, bör man äta enligt 5:2 då?
Nej, det finns det egentligen ingen anledning till. Om man redan mår bra och har bra värden äter man ju redan som man borde. Har man däremot övervikt eller dåliga blodfetter är 5:2 ett bra alternativ. Man har till exempel i en studie sett att man får samma viktnedgång av att äta en kalorirestriktion, motsvarande den i 5:2-metoden, som att motionera bort samma mängd kalorier. I den studien tränade man på 70% av sin maximala arbetskapacitet, vilket alltså är en ordentlig träningsdos. Det gör metoden till ett bra alternativ för personer som på något sätt är hindrade att träna på grund av till exempel krämpor och värk.

Slutligen, jag måste jag bara fråga, hur är han, Michel Mosley som person? 🙂
Han är oerhört trevlig och sympatisk. Han är mycket engagerad och sprider entusiasm omkring sig.

Tack för du tog dig tid att svara på frågorna.
Tack själv.

Michael Mosley - grundaren av 5:2-dieten. (Foto: Anna Sundesten, mabra.com)
Michael Mosley – grundaren av 5:2-dieten. (Foto: Anna Sundesten, mabra.com)

Sammanfattning

Det kommer bli intressant att se vad studien genererar för resultat. 5:2-metoden verkar ha stor potential för överviktiga, diabetiker och/eller personer med sämre blodfettsprofil. Dock bör man kanske akta sig lite om man vet med sig att man har anlag för ätstörningar.

Om det visar sig att insulinnivåerna kraftigt kan sänkas med 5:2 som det påstås, skulle det såklart kunna vara en anledning till att testa metoden även på patienter som har högt insulin. Patienter med högre nivåer av insulin har större risk att uteveckla vissa cancerformer, till exempel tjocktarms-, lever och bröstcancer samt cancer i bukspottskörteln. På sikt skulle dieten alltså kunna användas i förebyggande syfte för att sänka risken för cancer.

Avslutningsvis tyckte jag det var intressant att höra vad professor Brismar hade att säga om 5:2, hon verkar ha en både vettig och nyanserad bild av metoden.