Vero Boquete – Ingenting är omöjligt för den som vet hur man väntar

På torsdag avgörs Champions League-finalen i fotboll för damer. Tyresös Vero Boquete spelar då sin största match i karriären. Trots en antal tidigare finalförluster i bakhuvudet, finns dock ett minne starkare än allt annat. Ett minne som gör att ingenting kan få henne att sluta springa förrän tiden är ute. Ett fantastiskt minne som skapat hennes uppfattning att tur endast förtjänas genom hårt arbete. Ingenting är omöjligt för den som vet hur man väntar.

 vero landslaget(1)_600

Det är hårt arbete som har gjort Verónica Boquete till världens just nu kanske bästa damfotbollsspelare. Resan från flicka bland fotbollsspelande pojkar i Santiago de Compostela, till världsstjärna i Europa har dock präglats av mycket hårt jobb. Ibland med sociala motgångar och ibland med sportsliga. Men ständigt med en kamp mot ojämlikhet och den ingrodda föråldrade kvinnosynen som finns inom fotbollen. På torsdag spelar hon inte bara en final för sin egen skull eller för sitt eget lags skull. På torsdag spelar hon en final för alla de tusentals unga pojkar och flickor som ser upp till sin briljanta idol. En idol som beundras av så många för att hon står upp mot alla de mäktiga män som ser ner på tjejer som älskar att spela fotboll. Matchen om en vecka är den näst sista i Tyresötröjan innan en ny utmaning i Portland Thorns, USA väntar. Tyresö har haft en turbulent säsong och massflykt bland spelarna är att vänta. Förutom Vero, så är det sedan tidigare klart att klubben tappar den amerikanska trion Press, Klingenberg och Engen som lämnar efter Champions League. Även Marta da Silva och Caroline Seger får nya klubbar efter säsongen. Vad som händer med Tyresö FF får framtiden utvisa. Men klart är att det finns absolut ingenting annat i huvudet på Vero Boquete än fullt fokus på att vinna när hon på torsdag kväll entrar planen för de viktigaste 90 minuterna i karriären. Här får du hela historien om prinsessan av sporternas kung.

vero boquete

Klockan klämtar

Klockan når 120 minuter och ända sedan EM-kvalet började ett år tidigare har Spaniens damlandslag, under tio matchers hårt slit, lyckats med bragden att ta sig till Play-off spel mot Skottland. Trots att största stjärnan Vero Boquete saknas i den första matchen når laget 1-1 i Glasgow. Hemma i Madrid hamnar man snabbt i underläge men kvitterar sedermera i den andra halvleken. Matchen går till förlängning. Väl där tar Skottland i den första förlängningskvarten ledningen och det ser därmed nattsvart ut. Spanien behöver, när 8 minuter återstår av kvalet till den största EM-turneringen någonsin i damfotboll, göra två mål. Efter att Tyresö veckan innan förlorat finalen i Svenska cupen på övertid och även såg ut att missa guldet i ligaspelet, kan mardrömmen bli total för Vero. Då plötsligt kommer kvitteringen, Silvia Meseguer gör 2-2 och hoppet tänds igen. Ett mål till behövs, annars är Skottland vidare på fler gjorda bortamål. I den absolut sista minuten, den 120:e, fälls målskytten Meseguer och Spanien får straff och en sista chans till att fullborda vändningen. Ett mål skulle innebära att Spanien är i sin första EM-turnering på 16 år. Ett mål och damfotbollen i Spanien går från ouppmärksammad lek till en sport man nu behöver ta på allvar. Fram till bollen går nummer 9 Vero Boquete, tjejen som hela tiden stått upp mot gubbväldet i sitt landslagsförbund och som alltid kämpat för tjejers rätt att spela fotboll. När hon kliver fram till straffpunkten sitter samtidigt i Galiciska Santiago de Compostela en hel stad och hejar på när deras största idrottssymbol ska slå sin viktigaste straff någonsin. På O’learys i Tyresö står det egna fotbollslaget nervösa och hoppar framför TV-skärmen. Nu ska drömmen äntligen bli sann. Domaren ger klartecken och straffen slås till vänster… och …målvakten räddar.

En världsstjärna med motgångar

Här kunde en framgångssaga mycket väl tagit slut. Här kunde en av de viktigaste symbolerna för jämställdhet inom fotboll gett upp och lagt av. Efter finalförlust på finalförlust var ytterligare en motgång inte något som skulle vara särskilt välkommet. I finalen mot Martas da Silvas dåvarande klubb Wester New York Flash 2011, förlorade hennes Philadelphia Independence finalen på straffar. Säsonger innan hade hon förlorat seriefinalen i spanska ligan. Trots sina smått otroliga 41 mål på 29 matcher den sista säsongen i Espanyol ville det sig inte i sista matchen där hon tvingades spela med en trasig vad. Säsongen innan dess spelade hon också den sista matchen skadad. Vi det tillfället var domen med bara en vecka kvar till seriefinalen, sex veckors vila på grund av en skadad axel. Finalen sju dagar senare spelade hon ordentligt lindad, men det hjälpte föga och hon fick uppleva ytterligare en finalförlust. Med en straffmiss i 120:e kunde ytterligare ett debacel vara ett faktum, ett som skulle svida mer än allt annat.

Strax innan landslagssamlingen inför Skottlandsmatchen fanns tankarna där, att en förlust i EM-kvalet mot Skottland, skulle betyda att hon med största sannolikhet skulle missa alla tre målen inför säsongen; vinst i Damallsvenskan och Svenska cupen samt att kvalificera sig för EM i Sverige. Tyresö låg riktigt illa till i ligan och Malmö hade allt i egna händer med två omgångar kvar. Veckan innan hade Tyresö dessutom förlorat finalen i Svenska Cupen mot Göteborg efter förlängning. Att missa EM skulle alltså innebära ett totalt misslyckande, inte bara för henne själv. När jag pratade med Vero om detta innan landslagssamlingen sa hon: ”-De här två matcherna mot Skottland betyder allt. Det skulle betyda så oerhört mycket för alla tjejer i Spanien som spelar fotboll och för alla där som kämpar för damfotboll. Missar jag den här också, då vet jag inte. Då tar jag nog mitt pick och pack och drar hem.” Direkt efter att Vero slagit straffen som Skottlands målvakt Gemma Fey räddade, var det många som tänkte: ´Inte hon, vem som helst men inte hon´. Det fick liksom inte sluta så. Nu tog dock sagan en helt annan vändning vilket vi kommer till strax.

Efter straffmissen i 120:e, hoppet om EM släcks.
Efter straffmissen i 120:e, hoppet om EM släcks.

Även socialt har det ibland varit tufft att vara utlandsproffs. I Spanien finns hennes hemstad Santiago de Compostela som hon alltid pratar varmt om. Där finns hennes familj och de bästa av vänner. Och precis så mycket som hon älskar att hälsa på dem, precis lika mycket avskyr hon att behöva lämna dem. Ett pris som är tvunget att betalas för att uppfylla sina drömmar. När Vero lämnade Espanyol för spel i Ryssland och Energiya Voronezh var det i princip ett måste för att kunna utveckla sig själv och även att ha en möjlighet att leva på sin sport. I Spanien var kvalitén på damfotbollen för låg och landet hade inget lag med chans att nå Champions League. Inte nog med att det var ett mycket känslosamt farväl till familj och vänner i Spanien när hon lämnade, det nya livet i Ryssland var knappast någon dans på rosor: ”Det var fruktansvärt jobbigt att lämna alla i Spanien, men jag visste att jag var tvungen att ta det här steget förr eller senare. Jag hade redan känt på hur det var med utlandsspel då jag spelade i USA mellan uppehållen i den spanska ligan. När jag åkte till USA kunde jag inte ett ord engelska vilket var tufft, men Ryssland, ja det var en helt annan sak. Det var ett mycket hårdare klimat där. Coachen var helt galen, det kändes som vi var i armén, för att inte tala om livet utanför planen. Eftersom det var för osäkert för oss att bo i egna hem var vi tvungna att bo i ett residens vid träningsanläggningen. På träningarna fick vi den tuffaste fysträningen jag varit med om, vi kröp genom sand, klättrade över träbockar och tränade på rena militärviset. Även på matcherna var det tufft. Det var stenhårt spel med en väldigt rå mentalitet. Det var inget jag tyckte om och när vi förlorade kvartsfinalen i Champions League bestämde jag mig för att byta klubb direkt. Tyresö kändes som ett perfekt val, vilket det också visade sig vara.”

Ett känslosamt farväl till vänner, lagkamrater och familj när Vero inför spanska pressen lämnar Espanyol och Spanien för Ryssland och spel i Champions League.
Ett känslosamt farväl till vänner, lagkamrater och familj när Vero inför spanska pressen lämnar Espanyol och Spanien för Ryssland och spel i Champions League.

Pappa lär henne allt

Hemma i galiciska Santiago de Compostela i nordvästra Spanien hittar Vero Boquete snabbt sin favoritsyssla – att spela fotboll. Bara ett stenkast från den världsberömda katedralen där pilgrimernas skyddshelgon – aposteln Jakob (på spanska Santiago) nu vördas, trillar Vero boll mot en stenvägg. Men inte bara där, överallt i Santiago där det fanns en boll att spela med övas det. Pappa Nica, som till vardags är fotbollstränare för ett pojklag i staden, fick snabbt upp ögonen för den verkliga talang Vero besatt. Tillsammans tränade de så ofta de bara kunde och Vero fick av pappa Nica lära sig allt som fanns att veta om fotboll; att dribbla, nicka och skjuta. Vad taktik är och hur viktigt det är att alltid ge allt och vara ödmjuk emot andra: ”Pappa lärde mig allt, det gör han fortfarande. Han har stöttat mig sedan jag var liten, följt med på fotbollsträningar, skjutsat mig, sagt hur jag bör tänka och vad jag kan göra annorlunda. Han har tränat mig och jag har honom att tacka för allt.”

När Vero var sex års gammal ändrade man reglerna om mixade lag i Spanien, vilket gjorde att hon äntligen tillåtelse att börja spela med killarna. Samtidigt som hon utvecklade sitt fysiska och psykiska spel med pojkarna tränade hon teknik med tjejerna i futsallaget. Och när det inte gick att spela med sina riktiga fotbollslag gick hon ner till pappas träningsanläggning och tränade med honom. Vero blev bättre och bättre och ville aldrig sluta spela: ”-Jag spelade hela tiden, med lagen, med pappa, med min bror. När jag inte hade någon att spela med fick jag träna själv, mot en stenvägg eller bara trixade lite.” Och kärleken till sporten har knappast lagt sig idag: ”Jag älskar att spela fotboll. Jag vill alltid spela. Det finns inget jobbigare är de långa uppehållen mellan säsongerna, två månader utan match är på tok för länge! :)”. Få spelare vill spela så ofta och så mycket som Vero. I herrfotbollen hittar man nästan bara motsvarigheter i Lionel Messi eller Luis Suárez. Spelare som hur skadade eller hur slitna de än är, alltid måste befinna sig på fotbollsplanen. Så det där pratet om att lägga av, ja, det är såklart bara prat. Vero Boquete kommer hur mycket smällar hon än får och hur mycket motgångar hon än möter, aldrig att ge upp det hon älskar allra mest – att spela fotboll.

Ensam blir stark

Samtidigt som Vero kämpar för att bli bättre på fotboll får hon under hela uppväxten gå en annan mycket ojämn kamp till mötes. Kampen mot föraktet och hatet från föräldrar och motståndare som inte tycker att hon har på en fotbollsplan att göra. I Spanien lever mycket av den gamla arbetarklassens värderingar kvar, att kvinnan har sin plats i hemmet och inte ute bland de förvärvsarbetande männen. Genom historien har till och med fackföreningar och radikala socialister i landet motarbetat kvinnors lika rätt till yrke och lön. Detta märktes väl under fotbollsmatcherna där en liten tjej bland flocken av killar gång på gång blev häcklad: ”Föräldrarna var värst, de verkligen hatade mig. Det var hemska saker de skrek, särskilt mammorna. Killarna i motståndarlaget gjorde samtidigt allt för att sätta åt mig och när någon fick in en tackling jublade föräldrarna.” Så hur var det egentligen att spela med bara killar? ”Det var väldigt jobbigt, jag fick ju alltid byta om själv, i bilen, hemma eller i ett eget rum. Det kändes aldrig som att jag fick vara med i laget på riktigt. Killarna var ganska kalla mot mig till en början men började respektera mig när de märkte att jag var duktig på att spela. De försvarade mig alltid när det väl var match så det blev bättre ju längre tiden gick.”

Det var såklart inte alltid Vero möttes av förakt när hon ville spela fotboll med killar, men förvånade, det blev de nästan alla. Som den där gången på stranden när pappa Nica tyckte det var dags för match:  ”-Pappa tyckte att han, jag och min bror borde spela match nere på stranden mot tre killar där. Han gick fram och frågade grabbarna om de ville spela och fick svaret – men ni är ju bara två? – Det var så det var, alltid, ingen trodde jag kunde spela. Efteråt var det tvärtom, då var de imponerade och ville gärna spela igen.” Idag har Verónica Boquete hunnit bli 27 år och det ser annorlunda ut när hon kommer hem till Santiago de Compostela för att spela fotboll. Föraktet har bytts mot beundran och ingen ser längre ner på Galiciens största idrottsstjärna. I Spanien har hon fått flertalet stora utmärkelser och i USA blev hon uppmärksammad när hon blev vald till ligans bästa spelare 2011, före spelare som Marta da Silva, Caroline Seger och Abby Wambach.

Långsamma förändringar till det bättre, men damfotboll passar fortfarande inte in machokulturens hemland

Med sitt Camp VeroBoquete som nu genomförts tre år i rad i Santiago har Vero fått 100-tals tjejer och killar att spela tillsammans. Vid Camp VeroBoquete får barnen under en vecka, ofta upp emot 150 stycken per år, chansen att utvecklas med utbildade tränare och spela riktiga matcher mot varandra. Barnen som är allt ifrån sex till arton år tränas i olika grupper av tränarna. Vero går runt i de olika grupperna och gör övningar tillsammans med dem och rättar dem under träningen. I landet finns det idag fler tjejlag än när Vero själv började spela, och fler som vill kan nu spela fotboll, oavsett kön. Den högsta ligan har också utvecklats och kvalitén är bättre. Mycket på grund av att Vero varit spansk fotbolls ansikte utåt och inspirerat andra att ta efter henne.

Men även om mycket har blivit bättre så är damfotboll fortfarande en marginalsport i Spanien. Män är macho och mentaliteten i landet är fortfarande att kvinnor inte kan spela fotboll, något som Vero öppet kritiserat sitt egna fotbollsförbund för: ”Förbundet ger oss inte resurserna att lyckas. Våra ungdomslandslag lyckas bra men som vuxen finns det knappt ingen som kan försörja sig på att spela fotboll. Om vi inte får spela på heltid utvecklas vi inte och det är svårt att lyckas i de större turneringarna, samtidigt som kvalitén på spelet blir sämre. Många av tjejerna har inte ens råd att spela. Vi får 25 euro per dag när vi är med i landslaget, det är ett skämt.”   

Turen vänder

Resan mot EM började inte så bra. Vero skadar knät på sista träningen av landslagssamlingen i Madrid, vilket gör att hon måste avstå den första matchen i Skottland. Historien med skador inför viktiga matcher verkade återigen upprepa sig. Att mista sin överlägset bästa spelare strax innan match är inget som höjer moralen i laget direkt. Men de spanska tjejerna samlade ihop sig och fick med sig 1-1 till hemmamötet i Madrid. Där skulle nummer 9 spela den stora huvudrollen i ett alldeles makalöst drama. Vero Boquete lever efter devisen att tur inte är något man bara får, det är något man förtjänar genom hårt arbete. Och innan varje match spelas också Tu opurtunidad (= din chans) med Taxi på hög volym; ”No hay nada imposible para quien sabe esperar” (=ingenting är omöjligt för den som vet hur man väntar), och inför returmötet med Skottland hade Vero väntat nog. Även Tyresös tränare Tony Gustavsson skulle innan Vero åkte iväg för matcherna övertyga henne att det skulle vända. Tony har alltid lovordat sin favoritspelare och menar att hon är den kvinnliga motsvarigheten till Barcelonas Xavi, att hon är den ”lilla” stora spelaren, spelgeniet med den unika touchen. Den här gången ville han ingjuta självförtroende inför EM-kvalet: ”Tony tog mig åt sidan efter matchen mot Kristianstad, tre dagar efter finalförlusten i Svenska Cupen, och sa – ´Vero, det kommer att vända! Du kämpar alltid hårdast och du besitter en enorm talang. Till slut får du turen med dig. Fortsätt bara tro på dig själv´. Det fyllde mig med självförtroende och till och med efter straffmissen i 120:e kände jag någonstans att det kommer ett läge till. Vi skulle få en chans till” 

Så när inlägget kommer bara någon minut efter den missade straffen i den där ödesdigra matchen mot Skottland, och bollen touchar en medspelare och dimper ner rätt framför henne, då visste hon – den går in: ”Jag kände det redan när bollen var på väg in att jag på något sätt skulle få den. Den damp ner hos mig och jag slog till på ren instinkt. Att se den gå i mål, wow! Jag bara exploderade i lycka, det var helt otroligt. Jag sprang och förstod vad det betydde. Vi var i EM med den sista sparken i matchen. Jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv! Jag kommer förmodligen aldrig känna något liknande på en fotbollsplan igen, men det gör inget, jag kan leva på det målet hela mitt liv :)” I videon nedan kan du se målet som tog Spanien till deras första EM på 16 år samt höra Veros tankar om jämlikhetsfrågan inom fotbollen.

 

Och visst är det väl så när turen vänder, då vänder den ordentligt. I näst sista ligamatchen mot Jitex direkt efter hemkomsten avgjorde Vero med två mål. Dagen efter spelade favorittippade Malmö 1-1 borta mot Umeå och hoppet om ett ligaguld vaknade plötsligt till liv inför sista omgången. Tyresö FF skulle få en sista chans då vinst borta mot Malmö i sista omgången skulle ge ligaguld. Väl där avgjorde Madelaine Edlund för Tyresö med en nick i den 82:e minuten på pass från Caroline Seger. Efter tio avslutande dramatiska minuter, där Malmö bland annat fick ett mål bortdömt, var det till slut klart; Vero och Tyresö var svenska mästare för första gången.

I samband med att säsongen avslutades nominerades Vero till säsongens bästa spelare och säsongens bästa mittfältare i damallsvenskan. På Fotbollsgalan fick hon ett fantastiskt erkännande då hon tog hem priset som bästa mittfältare, återigen med konkurrens av Caroline Seger och Marta.

I EM överträffade Spanien de flestas förväntningar. Laget nådde kvartsfinal där till slut Norge blev för svåra och vann med 3-1. Vero själv hade ett lyckat EM med två mål och uttagning i UEFA:s EM-lag. I samband med EM släppte hon, som första damfotbollsspelare i Spanien, sin självbiografi Vero Boquete – La Princesa del Deporte Rey (= Princessan av sporternas kung) skriven av Marca-journalisten David Menayo. En bok som redan sålts i över 3 000 exemplar i Spanien. Hon startade också en petition för att få EA Sports att inkludera kvinnor i deras fotbollsspel FIFA. En petition som på bara några dygn hade över 50 000 namnunderskrifter, med bland annat profiler som Iker Casillas och Andres Iniesta. Vero själv menar att EM var ett stort steg för Spanien: ”Det var den största händelsen för mig och för vårt landslag, det var otroligt viktigt för sporten och ännu bättre att vi gjorde ett så bra resultat. Jag drömde såklart om en final på Friends, men ändå, att ta sig till kvartsfinal var över allas förväntan och gav stor uppmärksamhet hemma i Spanien. Med boken och EA-petitionen fick vi ännu mer uppmärksamhet vilket var bra.”

En klubb som spelar för överlevnad och ett lag som spelar för en dröm

Så om bara några dagar bär det av. Förra årets mästare Wolfsburg väntar i Finalen i Champions League i Lissabon. Hela Tyresö FF har så klart fullt fokus på matchen, men under ytan hopar sig problemen för storklubben. Trots att man fått godkännande att fortsätta med sin rekonstruktion behöver laget vinna Champions League för att ha en möjlighet till konkurrenskraft nästa år. Flera av stjärnorna kommer direkt efter matchen lämna laget och några andra, Vero bland annat, lämnar i samband med sommaruppehållet i slutet på maj. Klubben spelar för överlevnad, men spelarna för en dröm att vinna det största inom klubbfotboll, Champions League-pokalen.

För Verónica Boquete är matchen ett kvitto på allt det jobb hon lagt ner, på allt det hon offrat och på allt det hon har kämpat för hela sitt liv; de största finalerna där man mäter sig med de allra bästa. Jag vet att, hur det än går, så kommer hon som alltid att prestera på absolut toppnivå. Det är inte en slump. För mig är hon den ”lilla” tjejen som lärde mig att alla de ”stora” sakerna i livet är möjliga. Att man alltid kan förändra allting till det bättre; med hårt jobb, med positiv inställning och med en tro på sig själv. Så vad som än händer i matchen på torsdag, hur nattsvart det än må se ut, så är det en spelare på planen som vet att ingenting är omöjligt, det gäller bara att veta hur man väntar.

Text Erik Nicklagård

Trots att Vero gjorde ett mål och två assist räckte det inte då Wolfsburg till slut vann finalen med 4-3. Vero blev sedermera, efter bara två månader i sin nya klubb Portland Thorns, vald till årets spelare. Ett år senare (2015) skrällde Veros nya klubb Frankfurt och gick till final mot Paris SG. Efter en tät match fick Vero till slut fick lyfta bucklan som Champions League-mästare. Tidigare under säsongen blev hon även nominerad till Ballon d´or – världens bästa fotbollsspelare!

In English: Vero Boquete – Nothing is impossible for the one who knows how to wait